Lars O. Ericsson: Ögats teater

Poems blending art, everyday life, and reflection from a critic’s and artist’s perspective.

From the publisher:
Det urval som jag gjort till den här boken, ur ett mycket större material, vill lyfta fram Lars O Ericsson som en ögats poet, vill visa samband mellan hans dikter och hans målningar, när han nu börjat visa dem offentligt. Och visst syns här också spår av konstkritikern LOE: inte för inte var det hans yrke under lång tid. Den form av konstdiskussion som dikterna rymmer är långt ifrån bara relaterad till det egna skapandet. Här handlar det om arkitektur, om konsthistoria, om smak som ett maktanknutet begrepp. Frågor ställs och synpunkter framförs, och det verkar vara något av en befrielse för författaren att i poetisk form kunna anamma den frihet som följt på den åldrade modernismen och säga, med ett eko från Paris våren 1968: ”det finns inte längre/bara en väg en sanning/hundra blommor/kan blomma.

En motsvarande öppenhet finns överlag i Lars O Ericssons dagboksartade dikter. De är anteckningar gjorda i stunden, de hyllar ögonblicket och infallet som en protest mot åldrandet, den ofrånkomliga döden och det ökande politiska och faktiska våldet i samhället. De rymmer erfarenheter från ett liv av konstbetraktande och vill varken vara namnkataloger eller tvärsäkra påståenden. Och mot den oro som skälver genom dikterna står den nyfikna blicken, fantasins osynliga fyrverkeri och glädjen över den enkla motståndshandling det innebär att skriva och att måla.
(ur Jonas Ellerströms efterskrift.)

Lars O. Ericsson (född 1944) är docent i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, konstkritiker, poet och konstnär.